Om hon ändå kunde andas.

Hon hade slutat andas för åratal sedan. En viss "någon" hade dragit åt den förbannade snaran, putt henne över kanten, så att hon landat platt fall på den hårda asfalten.

Det var då det började.

Hon slutade andast och gick runt i ett myriader av tomma cirklar, väntandes på att det skulle ta slut. Men det tar inte slut, det tar aldrig slut. Det fortsätter. Det har hon begripit nu.

Att andas är det få förunnat. En lycklig klick av människor har blivit välsignade med detta tillstånd. Vi andra tiger och ser på, riktar den svarta vreden inåt och harmas över orätten.
Andas.

A N D A S.

Basalt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad jag älskar att möta människor höra deras berättelse.   Deras livsberättelse.   Jag ser det inte som en plikt att lyssna utan som en förmån. En ära. Att jag bjuds in som gäst i en annan människas liv. Många människor, de allra flesta, h...

Jag gillar Lisa Ekdahl mycket. Så ofta hon sätter ord på det jag känner. ...

Vem vill bli förd bakom ljuset? Hur långt kan man gå för lite kärlek?   ...

JAg måJag målade lite idag. Jag är verkligen inte estetiskt lagd    Men jag tycker om ibland, när andan faller på, allt måla i alla fall. Och då avbildar jag inga föremål eller motiv, inte ens någonting för min inre syn, utan då målar jag känslor, in...

Sitter här och skriver på en inlämningsuppgift om äldre och döden, medan jag gör det läser jag en artikel om "värdighet i dödens närhet".   Författaren skriver att vi vårdar som om döden inte finns. Att vi undviker att prata om döden, att vi flyr...