Fick höra någonting idag om min person. Ja det var andra hands information men jag VET att det är sant. En människa, en mycket driven och karismatisk person som får omkull väldigt många människor genom sitt sätt att driva sin vilja och sina ambitioner, hade fällt ett uttalande om mig.

Jag blev jämförd med en kamrat:

"AN, hon är så bra, hon är lätt att samarbeta med, men NN (jag), hon är så, hon bara står där, och det spelar ingen roll vad man säger; hon är som att hon inte går att krossa."

Det var ju förstås illa menat. Men jag tar det som en komplimang att just denna personen ser mig som svår att driva omkull för sina egna ambitioners skull.

Jag lär mig mer och mer att inte ta åt mig av personliga påhopp. Hade det varit för några år sedan hade jag gått hem och grävt ner mig lite och tyckt att jag är värdelös. Nuförtiden är det inte så ofta jag gör det. Men jag kan ändå bli ledsen.

Jag ÄR fokuserad och ståndaktig. Jag är också mjuk för det mesta. Men regler är regler och det som gäller det gäller och ödslar faktiskt inte kraft och energi på att försöka rucka på något som jag ändå inte kan förändra. Med andra ord; jag orkar sällan delta "i drevet" (gnället och klagomålen på jobbet, i grannskapet mm.)

Eller som i en disskusion på nätet. Jag intresserar mig ganska lite för VEM som skriver utan fokuserar mer på VAD som skrivs. Jag fokuserar på sakfrågan och skalar medvetet bort känslomässigt samspel (naturligtvis finns det undantag) för jag tycker det mest tröttar och segar disskusionen. Dessutom tillför det mest bara konflikter.

Betyder det att jag är känslokall?

Nej verkligen inte.

Jag blir ofta ledsen och sårad över hårda ord. Jag tror att jag hanterar det genom att dra mig undan, in i mitt skal. Och där tänker jag på vad som sagts och varför.  Skapa drama är inte min grej.

Och om jag får generalisera så är det ofta kvinnor, tyvärr, som tar sig rättigheter att i sitt känslorus spy galla över andra kvinnor, som dom inte lyckas manipulera eller som de är avundsjuka på.

Människan är märklig. Minst sagt.

Tittade på "annorlunda familjer" idag på TV, minns inte vilken kanal, men det handlade om stora barnfamiljer, typ där 7-11 barn ingick och så där. Jag kom rakt in i programmet och satt som klistrad. Visste inte att det hette "annorlunda familjer." Men det där är ju mig och min familj, varannan vecka! tänkte jag flera gånger. Fast jag är ensam och ha "bara" tre barn. Stök och bök, och röra och väldigt väldigt roligt mitt i allt. Jag kände längtan efter en man och många barn och ett hus. Det var unga föräldrar förresten, flera av dem. Det verkade inte vara någon dans på rosor, det är nog väldigt arbetsamt och slitigt, men stimulerande och skojigt samtidigt tror jag.

Det som slog mig mest i programmet var dock slutet när jag fattade att programmet handlade om "annorlunda" familjer. Jo jag FATTAR att jag är annorlunda. Men det är mitt liv och jag vet nästan ingenting annat. Jag funderar ibland på vad singlar utan barn gör. De har säkert massor att göra. Själv jobbar jag mycket varannan vecka, och försöker vara social. Men visst finns en tomhet, en längtan efter barnen, efter familjen. Det finns en rastlöshet som inte riktigt "går bort".  Och medelsvensson hur har dem det om nu dessa familjer på TV var så annorlunda? Är det två barn (en av varje sort), tip top kläder i high fashion inredning eller? Villa Volvo Vovve. Vad långt min verklighet känns från den.

Gud vet att det är ensamt att vara i min situation ibland. Att man inte riktigt passar in någonstans. Att man får fixa mycket ensam, att man kan kännas sig tom och ångestfylld när barnen inte är där, samtidigt som man har tid att få roa sig själv. Fast ändå aldrig sådär mycket som singlarna utan barn kan. Att man inte bara kan "sticka iväg" sådär; resa bort, eller vara jättespontan. Att man kan vara så trött att varenda nerv i en skriker och ÄNDÅ får man bara tvinga sig själv att göra det som ska göras, för det blir inte gjort annars. Att marginalerna är små. Nej. Fel. De finns inte. Marginaler på kraft, energi, ekonomi och tid FINNS INTE.

Och ändå. När jag ser frukten av mitt arbete så känner jag mig rik. När barnen visar sin tillgivenhet, när de, som nu när jag varit sjuk, visar mig OMTANKE på olika sätt. När lillen, 5 år, följer med mig till läkaren, och är med mig i flera timmar utan minsta gnäll. Kramar mig och småpratar med mig. Då känner jag mig välsignad.

I snåren stod hon bara där

med sin små

nästan osynlig

bland tistlar och bland ormvråkar

små men

vackra blommor

Förkunnar som alltid

storheten

i det lilla

Inte stor

Inte vild

Inte sprakande

men med oskyldiga blå

ögon

sägandes

Du -

förgät mig ej

Idag satt jag och strötittade lite på TV-shop tidigt på morgonen, medan jag packade ihop mina saker (jag skulle åka med tåget hem). Som vanligt gjorde de reklam för någon slags produkt som mirakulöst skulle ge dig en perfekt kropp. Skådespelarna i filmen hade naturligtvis perfekta kroppar; snyggt muskulösa, minimalt med underhudsfett, inga rynkor, vita tänder och givetvis lätt brun hy och blont hår.

En kvinnlig skådespelare försöker övertyga tittaren:

"Produkten har givit mig en möjlighet till att låta min kropp representera den jag vill vara!"

Jag hajade till lite och avbröt mitt packande för en stund.  "..representera den jag vill vara"

Men det är ju just det det handlar om! Tänkte jag!  Image Image Image Image Image

Du måste låta ditt yttre representera dig!

Ditt utseende ska representera dig

Ditt hem (japp när man vill uttrycka sin personlighet renoverar man om köket)

Din bil/båt/husvagn

Din karriär

och mycket mycket mer!

Och tänk! På internet kan man lätt som en plätt "representera den jag vill vara". Man väljer vilken bild man vill visa av sig, vilka sidor man vill visa upp. Kort sagt, man kan välja den man vill vara. Nästan. För det är ju bara på internet. I verkliga livet är man ju samma människa som innan.

--------------------------------------------

Inte konstigt människor mår dåligt när det är så här. Vilka hutlösa krav, vilken börda på sina axlar att gå runt och behöva tänka på att man ska leva upp till en bild av vem man vill vara, men som man kanske inte är. Eller kanske mycket väl är, men har en kropp full av brister, eller inte har så gott om pengar att man inte kan hålla sig med senaste mode eller coolaste heminredningen.

Jag blir trött bara av tanken.

Nu vet jag vad jag ska ha för karl.

En polis.

Det kom ett helt gäng poliser häromdagen till jobbet. Långa snygga karlar med skottsäkra västar, pistoler och batonger. Stora armékängor.

Jag darrade. Vilka män. Vilken attraktionskraft.

Jag dog. Inte. Men jag blev tonåring igen för ett ögonblick