Fick höra någonting idag om min person. Ja det var andra hands information men jag VET att det är sant. En människa, en mycket driven och karismatisk person som får omkull väldigt många människor genom sitt sätt att driva sin vilja och sina ambitioner, hade fällt ett uttalande om mig.

Jag blev jämförd med en kamrat:

"AN, hon är så bra, hon är lätt att samarbeta med, men NN (jag), hon är så, hon bara står där, och det spelar ingen roll vad man säger; hon är som att hon inte går att krossa."

Det var ju förstås illa menat. Men jag tar det som en komplimang att just denna personen ser mig som svår att driva omkull för sina egna ambitioners skull.

Jag lär mig mer och mer att inte ta åt mig av personliga påhopp. Hade det varit för några år sedan hade jag gått hem och grävt ner mig lite och tyckt att jag är värdelös. Nuförtiden är det inte så ofta jag gör det. Men jag kan ändå bli ledsen.

Jag ÄR fokuserad och ståndaktig. Jag är också mjuk för det mesta. Men regler är regler och det som gäller det gäller och ödslar faktiskt inte kraft och energi på att försöka rucka på något som jag ändå inte kan förändra. Med andra ord; jag orkar sällan delta "i drevet" (gnället och klagomålen på jobbet, i grannskapet mm.)

Eller som i en disskusion på nätet. Jag intresserar mig ganska lite för VEM som skriver utan fokuserar mer på VAD som skrivs. Jag fokuserar på sakfrågan och skalar medvetet bort känslomässigt samspel (naturligtvis finns det undantag) för jag tycker det mest tröttar och segar disskusionen. Dessutom tillför det mest bara konflikter.

Betyder det att jag är känslokall?

Nej verkligen inte.

Jag blir ofta ledsen och sårad över hårda ord. Jag tror att jag hanterar det genom att dra mig undan, in i mitt skal. Och där tänker jag på vad som sagts och varför.  Skapa drama är inte min grej.

Och om jag får generalisera så är det ofta kvinnor, tyvärr, som tar sig rättigheter att i sitt känslorus spy galla över andra kvinnor, som dom inte lyckas manipulera eller som de är avundsjuka på.

Människan är märklig. Minst sagt.