Tittade på "annorlunda familjer" idag på TV, minns inte vilken kanal, men det handlade om stora barnfamiljer, typ där 7-11 barn ingick och så där. Jag kom rakt in i programmet och satt som klistrad. Visste inte att det hette "annorlunda familjer." Men det där är ju mig och min familj, varannan vecka! tänkte jag flera gånger. Fast jag är ensam och ha "bara" tre barn. Stök och bök, och röra och väldigt väldigt roligt mitt i allt. Jag kände längtan efter en man och många barn och ett hus. Det var unga föräldrar förresten, flera av dem. Det verkade inte vara någon dans på rosor, det är nog väldigt arbetsamt och slitigt, men stimulerande och skojigt samtidigt tror jag.

Det som slog mig mest i programmet var dock slutet när jag fattade att programmet handlade om "annorlunda" familjer. Jo jag FATTAR att jag är annorlunda. Men det är mitt liv och jag vet nästan ingenting annat. Jag funderar ibland på vad singlar utan barn gör. De har säkert massor att göra. Själv jobbar jag mycket varannan vecka, och försöker vara social. Men visst finns en tomhet, en längtan efter barnen, efter familjen. Det finns en rastlöshet som inte riktigt "går bort".  Och medelsvensson hur har dem det om nu dessa familjer på TV var så annorlunda? Är det två barn (en av varje sort), tip top kläder i high fashion inredning eller? Villa Volvo Vovve. Vad långt min verklighet känns från den.

Gud vet att det är ensamt att vara i min situation ibland. Att man inte riktigt passar in någonstans. Att man får fixa mycket ensam, att man kan kännas sig tom och ångestfylld när barnen inte är där, samtidigt som man har tid att få roa sig själv. Fast ändå aldrig sådär mycket som singlarna utan barn kan. Att man inte bara kan "sticka iväg" sådär; resa bort, eller vara jättespontan. Att man kan vara så trött att varenda nerv i en skriker och ÄNDÅ får man bara tvinga sig själv att göra det som ska göras, för det blir inte gjort annars. Att marginalerna är små. Nej. Fel. De finns inte. Marginaler på kraft, energi, ekonomi och tid FINNS INTE.

Och ändå. När jag ser frukten av mitt arbete så känner jag mig rik. När barnen visar sin tillgivenhet, när de, som nu när jag varit sjuk, visar mig OMTANKE på olika sätt. När lillen, 5 år, följer med mig till läkaren, och är med mig i flera timmar utan minsta gnäll. Kramar mig och småpratar med mig. Då känner jag mig välsignad.