Jag gillar Lisa Ekdahl mycket.
Så ofta hon sätter ord på det jag känner.

Vem vill bli förd bakom ljuset? Hur långt kan man gå för lite kärlek?

JAg måJag målade lite idag. Jag är verkligen inte estetiskt lagd    Men jag tycker om ibland, när andan faller på, allt måla i alla fall. Och då avbildar jag inga föremål eller motiv, inte ens någonting för min inre syn, utan då målar jag känslor, inre tillstånd. En sorts målad poesi kanske man skulle kunna säga. Jag lät bara pennan vandra; jag hade ingen föreställning på förhand om vad det skulle bli   Det är väl min eget lilla sätt att måla, sen vet jag att det inte kan mäta sig med andra personer, som verkligen är sådär estetiskt lagda  

Sitter här och skriver på en inlämningsuppgift om äldre och döden, medan jag gör det läser jag en artikel om "värdighet i dödens närhet".

Författaren skriver att vi vårdar som om döden inte finns. Att vi undviker att prata om döden, att vi flyr från ämnet. Jag tror författaren har rätt, jag tror vi hatar att pratat om döden eftersom det påminner oss om vår egen död. Och så vet vi inte vad för bra vi ska säga som om vi måste säga en massa snusförnuftiga sakr.

När som helst kan vi dö. När som helst kan allt ryckas i från oss. Hemska tanke!! Hemska tanke att vi inte har makten över vår egen existens...

Andas lite

ANDAS

Inte bara springa runt

runt runt runt

på olika göromål

utan
STANNA UPP

ANDAS. ANDAS.

BASALT.