Sitter här och skriver på en inlämningsuppgift om äldre och döden, medan jag gör det läser jag en artikel om "värdighet i dödens närhet".

Författaren skriver att vi vårdar som om döden inte finns. Att vi undviker att prata om döden, att vi flyr från ämnet. Jag tror författaren har rätt, jag tror vi hatar att pratat om döden eftersom det påminner oss om vår egen död. Och så vet vi inte vad för bra vi ska säga som om vi måste säga en massa snusförnuftiga sakr.

När som helst kan vi dö. När som helst kan allt ryckas i från oss. Hemska tanke!! Hemska tanke att vi inte har makten över vår egen existens...