Vad jag älskar att möta människor

höra deras berättelse.

Deras livsberättelse.

Jag ser det inte som en plikt att lyssna utan som en förmån. En ära. Att jag bjuds in som gäst i en annan människas liv.
Många människor, de allra flesta, har någonting att berätta om livet. Om smärta, om glädje, om erfarenheter, om framgångar, om nederlag, om kränkningar, om kärlek, och om allt som rör livet.

Jag vet inte om jag är en god lyssnare. Men jag är intresserad. Vågar ställa de närgånga följdfrågorna.

Om du bara visste vad det finns mycket under människors yta. Om du frågar, kan du får höra. Om du gräver lite djupare, om du vågar, då ska du få se, att det som finns i dig, finns i andra människor också. Att du inte är ensam i det du står i. Fast det verkar så.

Jag gillar Lisa Ekdahl mycket.
Så ofta hon sätter ord på det jag känner.

Vem vill bli förd bakom ljuset? Hur långt kan man gå för lite kärlek?

JAg måJag målade lite idag. Jag är verkligen inte estetiskt lagd    Men jag tycker om ibland, när andan faller på, allt måla i alla fall. Och då avbildar jag inga föremål eller motiv, inte ens någonting för min inre syn, utan då målar jag känslor, inre tillstånd. En sorts målad poesi kanske man skulle kunna säga. Jag lät bara pennan vandra; jag hade ingen föreställning på förhand om vad det skulle bli   Det är väl min eget lilla sätt att måla, sen vet jag att det inte kan mäta sig med andra personer, som verkligen är sådär estetiskt lagda  

Sitter här och skriver på en inlämningsuppgift om äldre och döden, medan jag gör det läser jag en artikel om "värdighet i dödens närhet".

Författaren skriver att vi vårdar som om döden inte finns. Att vi undviker att prata om döden, att vi flyr från ämnet. Jag tror författaren har rätt, jag tror vi hatar att pratat om döden eftersom det påminner oss om vår egen död. Och så vet vi inte vad för bra vi ska säga som om vi måste säga en massa snusförnuftiga sakr.

När som helst kan vi dö. När som helst kan allt ryckas i från oss. Hemska tanke!! Hemska tanke att vi inte har makten över vår egen existens...

Andas lite

ANDAS

Inte bara springa runt

runt runt runt

på olika göromål

utan
STANNA UPP

ANDAS. ANDAS.

BASALT.

Fick höra någonting idag om min person. Ja det var andra hands information men jag VET att det är sant. En människa, en mycket driven och karismatisk person som får omkull väldigt många människor genom sitt sätt att driva sin vilja och sina ambitioner, hade fällt ett uttalande om mig.

Jag blev jämförd med en kamrat:

"AN, hon är så bra, hon är lätt att samarbeta med, men NN (jag), hon är så, hon bara står där, och det spelar ingen roll vad man säger; hon är som att hon inte går att krossa."

Det var ju förstås illa menat. Men jag tar det som en komplimang att just denna personen ser mig som svår att driva omkull för sina egna ambitioners skull.

Jag lär mig mer och mer att inte ta åt mig av personliga påhopp. Hade det varit för några år sedan hade jag gått hem och grävt ner mig lite och tyckt att jag är värdelös. Nuförtiden är det inte så ofta jag gör det. Men jag kan ändå bli ledsen.

Jag ÄR fokuserad och ståndaktig. Jag är också mjuk för det mesta. Men regler är regler och det som gäller det gäller och ödslar faktiskt inte kraft och energi på att försöka rucka på något som jag ändå inte kan förändra. Med andra ord; jag orkar sällan delta "i drevet" (gnället och klagomålen på jobbet, i grannskapet mm.)

Eller som i en disskusion på nätet. Jag intresserar mig ganska lite för VEM som skriver utan fokuserar mer på VAD som skrivs. Jag fokuserar på sakfrågan och skalar medvetet bort känslomässigt samspel (naturligtvis finns det undantag) för jag tycker det mest tröttar och segar disskusionen. Dessutom tillför det mest bara konflikter.

Betyder det att jag är känslokall?

Nej verkligen inte.

Jag blir ofta ledsen och sårad över hårda ord. Jag tror att jag hanterar det genom att dra mig undan, in i mitt skal. Och där tänker jag på vad som sagts och varför.  Skapa drama är inte min grej.

Och om jag får generalisera så är det ofta kvinnor, tyvärr, som tar sig rättigheter att i sitt känslorus spy galla över andra kvinnor, som dom inte lyckas manipulera eller som de är avundsjuka på.

Människan är märklig. Minst sagt.

Tittade på "annorlunda familjer" idag på TV, minns inte vilken kanal, men det handlade om stora barnfamiljer, typ där 7-11 barn ingick och så där. Jag kom rakt in i programmet och satt som klistrad. Visste inte att det hette "annorlunda familjer." Men det där är ju mig och min familj, varannan vecka! tänkte jag flera gånger. Fast jag är ensam och ha "bara" tre barn. Stök och bök, och röra och väldigt väldigt roligt mitt i allt. Jag kände längtan efter en man och många barn och ett hus. Det var unga föräldrar förresten, flera av dem. Det verkade inte vara någon dans på rosor, det är nog väldigt arbetsamt och slitigt, men stimulerande och skojigt samtidigt tror jag.

Det som slog mig mest i programmet var dock slutet när jag fattade att programmet handlade om "annorlunda" familjer. Jo jag FATTAR att jag är annorlunda. Men det är mitt liv och jag vet nästan ingenting annat. Jag funderar ibland på vad singlar utan barn gör. De har säkert massor att göra. Själv jobbar jag mycket varannan vecka, och försöker vara social. Men visst finns en tomhet, en längtan efter barnen, efter familjen. Det finns en rastlöshet som inte riktigt "går bort".  Och medelsvensson hur har dem det om nu dessa familjer på TV var så annorlunda? Är det två barn (en av varje sort), tip top kläder i high fashion inredning eller? Villa Volvo Vovve. Vad långt min verklighet känns från den.

Gud vet att det är ensamt att vara i min situation ibland. Att man inte riktigt passar in någonstans. Att man får fixa mycket ensam, att man kan kännas sig tom och ångestfylld när barnen inte är där, samtidigt som man har tid att få roa sig själv. Fast ändå aldrig sådär mycket som singlarna utan barn kan. Att man inte bara kan "sticka iväg" sådär; resa bort, eller vara jättespontan. Att man kan vara så trött att varenda nerv i en skriker och ÄNDÅ får man bara tvinga sig själv att göra det som ska göras, för det blir inte gjort annars. Att marginalerna är små. Nej. Fel. De finns inte. Marginaler på kraft, energi, ekonomi och tid FINNS INTE.

Och ändå. När jag ser frukten av mitt arbete så känner jag mig rik. När barnen visar sin tillgivenhet, när de, som nu när jag varit sjuk, visar mig OMTANKE på olika sätt. När lillen, 5 år, följer med mig till läkaren, och är med mig i flera timmar utan minsta gnäll. Kramar mig och småpratar med mig. Då känner jag mig välsignad.