I snåren stod hon bara där

med sin små

nästan osynlig

bland tistlar och bland ormvråkar

små men

vackra blommor

Förkunnar som alltid

storheten

i det lilla

Inte stor

Inte vild

Inte sprakande

men med oskyldiga blå

ögon

sägandes

Du -

förgät mig ej

Idag satt jag och strötittade lite på TV-shop tidigt på morgonen, medan jag packade ihop mina saker (jag skulle åka med tåget hem). Som vanligt gjorde de reklam för någon slags produkt som mirakulöst skulle ge dig en perfekt kropp. Skådespelarna i filmen hade naturligtvis perfekta kroppar; snyggt muskulösa, minimalt med underhudsfett, inga rynkor, vita tänder och givetvis lätt brun hy och blont hår.

En kvinnlig skådespelare försöker övertyga tittaren:

"Produkten har givit mig en möjlighet till att låta min kropp representera den jag vill vara!"

Jag hajade till lite och avbröt mitt packande för en stund.  "..representera den jag vill vara"

Men det är ju just det det handlar om! Tänkte jag!  Image Image Image Image Image

Du måste låta ditt yttre representera dig!

Ditt utseende ska representera dig

Ditt hem (japp när man vill uttrycka sin personlighet renoverar man om köket)

Din bil/båt/husvagn

Din karriär

och mycket mycket mer!

Och tänk! På internet kan man lätt som en plätt "representera den jag vill vara". Man väljer vilken bild man vill visa av sig, vilka sidor man vill visa upp. Kort sagt, man kan välja den man vill vara. Nästan. För det är ju bara på internet. I verkliga livet är man ju samma människa som innan.

--------------------------------------------

Inte konstigt människor mår dåligt när det är så här. Vilka hutlösa krav, vilken börda på sina axlar att gå runt och behöva tänka på att man ska leva upp till en bild av vem man vill vara, men som man kanske inte är. Eller kanske mycket väl är, men har en kropp full av brister, eller inte har så gott om pengar att man inte kan hålla sig med senaste mode eller coolaste heminredningen.

Jag blir trött bara av tanken.

Nu vet jag vad jag ska ha för karl.

En polis.

Det kom ett helt gäng poliser häromdagen till jobbet. Långa snygga karlar med skottsäkra västar, pistoler och batonger. Stora armékängor.

Jag darrade. Vilka män. Vilken attraktionskraft.

Jag dog. Inte. Men jag blev tonåring igen för ett ögonblick

Jag har nog aldrig mått så bra i mitt liv som den senaste månaden. Haft flyt, kännt framtidstro, till och med tyckt om min kropp. Lite grann i alla fall. Blogglust och skrivarlust har varit som bortblåst. Totalt

Så idag. Platt fall rakt down under. PRETTY MUCH AT THE BOTTOM.

Den enda positiva är att kreativeten kommer åter. För som alla vet så är ångesten det mänskliga skapandets drivkraft.

HATA ÅNGEST. HATA!!!

Jag går kurs i hantera bråkiga barn. Eller att bli en mindre bråkig förälder.

Idag frågade jag om det finns många stökiga ungar

eller om min unge är den enda stökiga i hela världen.

Den enda som svär och sparkar sin mamma när han blir arg, tjuvar leksaker från sina syskon och slår dem när han blir arg. Den enda som ALLTID ställer till scener på bussen, i affärer och inte skäms det allra minsta för det.

Jag är inte ensam.

Men det känns så.

Längtar efter sommar, semester och kärlek.   

Drömma och

andas

längta och

visionera

arbeta hårt 

för

och emot

Ja jag vill leva.

Igen.